Julsignaler – Anteckningar från underjorden

Julsignaler – Anteckningar från underjorden

 

De kunde inte låta bli frestelsen, utan tände upp den enorma vedspisen. Men det var infernaliskt svårt att få fyr; inte förrän Markus hämtat den gasbrännare han alltid hade med sig i sin EDC, tog sig lågorna. Det dröjde inte länge förrän hela köket var rökfyllt och brandlarmet drog igång med ett förfärligt tjutande. Markus släckte resolut elden genom att hostande lyfta bort spisringarna och hälla på en kastrull vatten. Magnus kom springande, redan försedd med skyddsmask 90 och en extra i näven som han hjälpte sin kamrat att få på sig.

 

De gick runt och öppnade alla fönster och dörrar för att vädra ut röklukten. Som tur var hade branddörrarna utlöst som de skulle, så det var endast bottenvåningen som stank av rök. Magnus var dock själaglad över att äntligen fått använda skyddsmasken i skarpt läge. Det enda han beklagade var att det inte funnits någon anledning att dra på sig vare sig den C-stridsdräkt 90K han lagt vantarna på, eller ens den civila Mururoa V4F1 T04. Han kanske borde skaffa sig brandmanskläder också?

 

“Jaha, vi får ringa sotaren.” Markus såg lite uppgiven ut. I alla fall trodde Magnus att han såg uppgiven ut, om han skulle tolka röstläget samt det lilla han såg av Markus ögon genom skyddsmaskens barriär.

“E du go’ eller? Det är ju ett guldläge för att lära sig något nytt! Det finns inga sotare att ringa ut när björnen skitit i det blå skåpet! Nä, vi får leta oss ut på taket själva och hitta rätt skorsten. Måste bara skaffa rätt grejer först – jag har sett att de har sån’t på både Lidl och ÖoB.”

 

Talesättet om björnar kunde dock inte varit mer olyckligt. Ute i skogen, några kilometer från Bo(L)tellet gick den jävligt förbannade björnen, fortfarande utan ett ide och fortfarande med svåra problem med stolgången. Han behövde få en tömd och ren tarm, men ända sedan han ätit de där konstiga korvarna ur plåtburken för några dagar sedan, hade han haft ständig och kliande diarré. Nu irrade han runt på jakt efter ett sista skrovmål som förhoppningsvis inte skulle komma ut som en strid, om än något gyttjig, bäck om våren.

 

När undervåningen var utvädrad och bara en liten sur arom låg kvar i luften, kunde de båda äntligen brygga sig kaffe, slå sig ned i en av de brunmurriga sofforna och koppla av. De började spekulera i vad de skulle behöva komplettera med. Förutom sotning kändes det även angeläget att kunna producera egen el.

 

“Vedspis i all ära, men vi lär behöva reservkraft till Bo(L)tellet” inledde Markus.

“Ingen fara, vi har ett stort platt tak som är perfekt för att sätta upp solpaneler på!” replikerade Magnus.

“Jag har gjort lite beräkningar och vi kan utan problem montera upp paneler som ger oss ungefär 40 000 kWh per år, det räcker mer än väl för att hålla igång kylrummet året runt” fortsatte Magnus. De hade under sin upptäcktsfärd i köket funnit att några av dörrarna som sett ut som de ledde till skrubbar och städskåp, istället öppnade sig mot ett kylrum samt ett förråd med två stora frysar.

“Jag har redan gjort en marknadsanalys och det finns inget som slår Sun Powers panel SPR-X21-345 i vare sig effekt per panel, verkningsgrad eller effektgaranti efter 25 år. Minst 87 % av den ursprungliga effekten efter 25 år! Det är en outstanding panel, cellerna man använder i den sitter även på Solar Impulse 2, du vet, planet som flugit jorden runt med enbart solel som drivkälla. Det är en otrolig maskin, de flög från Nagoya i Japan till Kalaeloa på Hawaii i ett svep, 892 mil! Utan att landa! Du får inte tag på bättre prylar på marknaden idag. Tredje generationens Maxeon-celler är överlägsna!” sa en märkbart exalterad Magnus. Han drog ett djupt andetag och fortsatte innan Markus hade chans att bryta in.

“Jag har tänkt att vi använder en central växelriktare med en optimerare på varje panel som hanterar skuggningsproblematik. Optimerarna kommunicerar med varandra och kan på så sätt skicka bästa möjliga likspänning till den centrala växelriktaren i som vi installerar i källaren. Jag tänkte mig en batterilösning som lagrar en del, 30-40kW, resten går direkt ut på husets nät, 400V, tre faser. Då klarar vi att hålla liv i kylrummet nattetid om vi får elavbrott då. Vintern är inte lika kritisk, då bär vi ut innehållet från kylen och ställer det utomhus. Vi fixar till ett djursäkert utrymme för det i anslutning till köksdörren.” Magnus var eld och lågor. Han var lika entusiastisk som en Södermalmsbo som fått korn på ett nytt surdegsbageri med exklusiva limpor bakade av veganska, genuscertifierade bagare.

 

Markus var dock inte lika entusiastisk. “Blir det inte väldigt dyrt med en sådan lösning? Även om vi får bidrag till installationen och batterierna lär det kosta rätt många miljoner. Och hur klarar solcellerna av snön? Det kan trots allt falla upp mot en meter per år här i Dalsland. Den globala uppvärmningen verkar ge färre dagar med snötäckt mark, men mer av den tunga blötsnön.”

 

Magnus funderade lite och så såg Markus hur det glimmade till i ögonen. “Vi utnämner Brevfemman till snövakt på taket. Han får bli ansvarig för snöröjningsdetaljen. Det kommer han gilla, mycket hårt arbete dygnet runt, det gör honom gott!  Vi får kolla om vi kan smälla upp en liten kur till honom där, i mitten av alla solceller. Kanske behöver vi näta in allt också, han har tendenser till att försöka repellera ned från allt som är högre än två meter. Fast han har varit lite försiktigare sen han bröt nyckelbenet senast.

 

När det gäller kostnaden så får våra gäster helt enkelt teckna ett elabonnemang hos oss. Då får de använda 2 LED-lampor och garanteras plats i kylrummet. Är det vackert väder får de även använda spisen en gång per dygn. Vill de inte ha av vår el så får de ladda sina powerbankar med motionscykel och elda med sprit eller fotogen!”

Nöjda med att i stort sett fixat hela sin framtida elförsörjning, lockade en sightseeingtur till skyddsrummet än mer.

 

De gick ned i källaren igen och kom fram till skyddsrummets dörr. Ingen verkade ha rubbat reglarna på mycket länge; de fick hjälpas åt och ta i båda två för att lyckas få dem ur sina hållare. “Vi får köra med slippapper och 5.56, vi kan inte ha en dörr som kärvar!”

 

Innerdörren var något lättare att öppna. De hade trott att skyddsrummet skulle uppenbara sig strax innanför, men istället sträckte en mörk korridor ut framför dem. De slog om den bastanta bakelitströmbrytaren till höger om dörren, men inget hände. Markus tog upp sin Mini Maglite PRO LED i UCP Camo. När han såg Magnus roade min, rodnade han och sa “Den var billigast i den här färgen!” Lampans sken avslöjade att korridoren sluttade svagt nedåt och krökte sig åt höger. De började långsamt gå längre in. Det stod trasiga möbler, gamla träbackar, en avbruten plastgran och allsköns annat skräp på ojämna mellanrum längs hela korridoren. Ju fler saker som de hittade, desto mer ilsken och irriterad såg Magnus ut. Slutligen, cirka hundra meter längre in, efter ytterligare några krökar och allt brantare lutning, stod de framför en ny dörr. Den var betydligt bastantare än dörren längre bak och påminde snarare om dörren till ett bankvalv än standarddörren till ett svenskt hyreshusskyddsrum.

 

“Jävlar! Det här är rejäla doningar! Kolla, den har för fan ett lås också!” Magnus pekade på ett nyckelhål som täcktes av ett bleck.

“Jag tog faktiskt med mig nyckelknippan.” Markus halade fram den stora knippan ur andra sidofickan. De letade upp den i särklass största nyckeln på knippan, stack in den och vred om. Till skillnad från föregående dörröppning gick det smidigt och utan ens ett klick att låsa upp och vrida om rattarna. Magnus tog i för kung och fosterland för att dra upp dörren, då den verkade mycket tung, men hans ansträngning höll på att få honom att dratta på ändan då dörren gled upp mycket lätt. Turligt nog var den så väl balanserad och dämpad att den mjukt bromsade upp innan den slog i väggen.

 

Även här fanns en innerdörr. Den såg inte ut som någon skyddsrums- eller säkerhetsdörr de någonsin sett tidigare. Om något så liknade den snarast en kyrkport i mörkt trä med stiliserad, snirklig ornamentik som utgick från gångjärnen. Den hade inget handtag, ratt eller regel, utan endast en stor, smidd järnring. Magnus försökte knuffa upp den, men inget hände. Det var först efter en stunds krånglande som Markus upptäckte att ringen gick att vrida åt vänster; då gled även den inre dörren upp ljudlöst och avslöjade ett stort, mörkt rum innanför.

 

Här fungerade elen, men skenet lamporna gav ifrån sig låg inte inom det normala spektrumet ens för äldre glödlampor eller lysrör. Det var ett märkligt sken som skiftade i lila och grönt och som gav allt det belyste en sjuklig, oljig ton. Båda kände de sig olustiga till mods, så till den milda grad att de blev en smula illamående. Magnus fann dock på råd, han tog fram de glasögon med gula glas han brukade ha när han sköt pistol. Markus fick nöja sig med att försöka koncentrera sig på att endast titta på det som ficklampans blåvita sken föll på.

 

Den stora salen verkade tjäna som matsal och allmänt utrymme. Det stod bord och stolar i naken, kall metall som nog räckte för att femtio personer skulle få plats att sitta och äta samtidigt. Sofforna i vardagsrumsdelen var av vit läderimitation. När de tog på ytan rös de, det var som om den hade rört sig i små krusande, krypande kravlingar under deras händer. De såg att flera dörrar i nitat stål ledde vidare till andra utrymmen, men vid det här laget kände de sig så obekväma och ovälkomna att de, utan ett ord till varandra, backade tillbaka ut genom dörrarna som de noga drog igen bakom sig. De låste dörren, gick skyndsamt tillbaka upp för korridoren, Markus med en ofrivillig blick bakåt. Ju närmare ytan och den vanliga källaren de kom, desto mer lättade deras sinnesstämning och när de väl kommit ut genom de yttre dörrarna, var de eniga om att de skulle ner dit igen, röja ur korridoren, undersöka skyddsrummet och se till att det var fullt fungerande. Kanske inte just i morgon, eller dagen efter, men riktigt snart, absolut!

signalhornet

signalhornet

Författare av obskyra texter och en allmänt provocerande person.
Ny skribent på www.prepperse.se.
signalhornet

Kommentera

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.