Julsignaler – Den korta färden

Julsignaler – Den korta färden

 

Novembersolen sköt tvekande ut en blek stråle som letade sig ned mellan ett och annat grått regnmoln. Solstrålen fortsatte genom det glesa lövverket där endast några vresiga surgubbeblad höll sig kvar mellan de trygga, gröna barren från försmädliga barrträd. Slutligen trängde strålen sig in genom en tämligen skitig sidoruta på en så kallad “haschraket”, en Volkswagen Typ 2 T1 från -66 med en något oortodox hydraulfjädring som troligen kostat mer än vad fordonet gjorde då det var nytt. Solstrålen landade på två män i 25-30-årsåldern som var inbegripna i en hetsig diskussion.

 

“Vilken vettig människa som helst kan tala om för dig att toapapper ska ha minst fyra lager!”

“E du go eller? FYRA lager??? Hur många balar tror du man får plats mer på en kvadratmeter då? Det enda vettiga är enlagers hårdpapper, helst på så smal rulle som möjligt!”

“Jag har läst att det krävs åtta, ÅTTA, lager för att inte skitpartiklarna ska kunna tränga igenom. Med ditt silkespapper kan man lika gärna torka sig med en rulle i taget då.”

“Äh, du har ju inte fattat vad man har dasspapperet till när SHTF. Det är ingen jäkla bekvämlighet eller finkänslighet som gäller då. Skithuspapperet ska endast vara en enkel barriär mellan skiten och din näve, så du efter varje drag kan kasta merparten av fekalierna. Högst tre drag behövs i normalläget. Vilket gör att jag bara gjort av med 75%, nä vänta, HÄLFTEN av vad du använder för ETT drag!”

“Du menar en tredjedel av hälften av 75%.”

“Ja, precis!”

“Ok – men då står du där med en jävligt brun handflata…”

“Du, det finns tvål och vatten. Eller I värsta fall hygientork.”

“Men… Skulle man inte kunna ha en egen diskhandske? Som man har som extra barriär när man torkar sig? Den ska förstås helst tvättas av mellan gångerna, men kniper det borde det funka ändå?”

“Fan, du är något på spåren! Det borde man kunna sälja på vår hemsida som ett kit!” Magnus tittade entusiastiskt på Markus, innan den slingriga vägen krävde hans uppmärksamhet igen.

 

Och det var tur att han tittade tillbaka just då, för bakom nästa krök fick han tvärbromsa för en rejält stor, rejält förbannad brunbjörn (Ursus Arctos), som satt på vägen och drog arschlet längs det knaggliga oljegruset (en blandning av grus och mjukgjord bitumen). De båda männen åsåg med av förvåning vidöppna munnar hur björnen hasade sig över hela vägens bredd och sedan långsamt lufsade in i skogen med en blick på dem som var lika talande som ett mycket stort långfinger.

 

“Va i helvete..? Ska inte björnar ha gått i ide nu? Och finns det björnar i Dalsland?” Markus tittade frågande på Magnus.

“Ja du, tydligen. Det är änna lika bra det, håller kanske borta dumt folk.”

“Folk?” Markus höjde på ett ögonbryn. “Vi har inte sett en människa på minst en halvtimme, kan du inte berätta vart vi är på väg? Vad i Dalsland är värt att bli hitdragen för, istället för att åka norrut och leta BoL?”

 

Magnus log triumferande. “Just precis det: en BoL! Inte vilken BoL som helst heller, utan den ultimata förklädda BoL:en! När folk tänker på preppers, vilket naturligt habitat tänker de sig oftast då?”

 

Markus suckade lite inombords. Magnus var världens bästa kompis, men ibland var han lite för förtjust över att höra sin egen röst och förklara de idéer han själv åtminstone tyckte var geniala. Men som den snälla kille Markus var, lät han honom hållas och gjorde honom till lags genom att säga: “En bunker eller underjordisk raketsilo, kanske?”

 

“Precis! Med tanke på att Svea Rikes försvarshemligheter läcker som huvudet på en miljöpartist, är tyvärr varenda bunker, Mobförråd och bergrum i händerna på lede fi, så det är ingen idé att köpa något sådant, ens nu när de rear ut dem. Nä, för att hålla sig anonym måste man tänka utanför lådan, lite större, lite smartare, lite mer tvärtom.”

 

“Ok?” Markus väntade på fortsättningen.

“Mer tänker jag inte säga än, men det är inte långt kvar nu.”

 

Under Magnus utläggning hade vägen börjat luta allt brantare uppåt och den snirklade fram- och åter sig mer och mer. Granskogen stod allt tätare runt dem, det såg inte ut som om den blivit varken avverkad eller gallrad på sisådär 150 – 200 år. Slutligen glesnade träden något och Magnus lättade lite på gasen, så de skulle anlända precis när hans sa:

 

“Här är det hemligaste vi kan hitta som BoL: invertbunkern!”

 

Framför dem höjde sig ett femvåningshus, där våningarna omväxlande var byggda i vitt respektive brunt mexitegel. Såvitt de kunde se, var huset kvadratiskt förutom på höjden.

Runt huset var det en grusplan med 8/16-makadam och den yttre perimetern bestod av ett tre meter högt nätstängsel, vars enda synliga öppning var den öppna grind de just passerat.

Framför huset väntade en man på dem. Magnus parkerade precis framför ingången, hoppade ur och morsade på mannen. Han var i femtioårsåldern och hans utseende uppfyllde varje fördom om en kommunalpolitiker, från de bruna toftsloafer-skorna till den glesa råttfärgade överkamningen.

 

Markus klev ut ur bilen, gick runt och sträckte fram näven: “Markus”

Kommunpamp-typen grabbade entusiastiskt tag i hans hand, pumpade den ivrigt upp och ned samtidigt som han brett leende sa “Sören Petersén!”

 

signalhornet

signalhornet

Författare av obskyra texter och en allmänt provocerande person.
Ny skribent på www.prepperse.se.
signalhornet

Kommentera