Julsignaler – En man som heter Sören

Julsignaler – En man som heter Sören

 

Markus drog undan sin hand ur det frenetiska handslaget så snart han kunde. Trots energin i det, var intrycket så undflyende att han någon sekund senare undrade om de ens skakat hand. Sören Petersén tycktes inte märka hans motvilja, utan grabbade entusiastiskt tag om deras axlar och drog med sig dem mot huset.

 

“Här har ni alltså ett perfekt objekt! Som ni ser är foajén helt i glas, vilket ger de gäster som sitter här nere en bra utsikt över hela nejden, eh, eller det kommer de att ha så snart skogen runt om avverkats.”

 

Sören drog upp glasdörren. Golvet innanför var i betong, av den slitstarka typen med småsten ingjuten. De väggar som inte var fönster, var även de av armerad betong, påmålade med industrifärg beströdd med svarta och vita flingor. Där hade någon kostat på lite mer; istället för att vara målade i den vanliga DDR-grå bottennyansen, var de vad som säkerligen kallades ”oxblodsfärgade”, men som mer såg ut som ”mald nötlever i hemkunskapskök”. Till höger sträckte sig en receptionsdisk i bokträfanér som flagnat av här och där. Bakom disken var det en dörröppning in till något som såg ut som ett kontor. Markus kunde dock inte föreställa sig hur någon kunde få arbetsro där då väggar och golv gick I gult och orange.

 

“Japp!” sa Sören, som sett Markus forskande blickar.

“Som ni ser är detta en sann 70-talspärla! Endast små förbättringar har gjorts här och där, annars är inredning och interiör den samma som varit sedan huset byggdes 1973. Arkitekten vann priser som Dalslands näst bäste både -71 och -74!”

“Varför har någon byggt ett hyreshus mitt ute i skogen på en kulle?” undrade Markus.

“Berg!” replikerade Sören uppbragt.

“Detta är faktiskt ett av Dalslands fem högsta berg! Marken köptes in från ett av syskonen Bengtsson. Hans syster äger skogen runt om så långt ögat når. Meningen var att även hennes mark skulle köpas in, det var i alla fall vad brodern lovade kommunen. Tyvärr var inte hon lika villig som han att sälja, så den slalomanläggning som skulle börjat byggas strax efter att huset uppförts, blev aldrig av. Kommunen lät då Åmåls scoutförening hyra hotellet på lång tid; de har dock svårt att få ideella krafter att ställa upp och ta hand om det längre. Jag, eh, VI, hade tänkt upplåta det som flyktingförläggning -15, men av någon outgrundlig anledning är området skyddsklassat, så det gick också i putten.”

 

Magnus, som stått och funderat på hur fönstren lättast kunde byggas in och täckas för, lystrade. “Skyddsklassat? Finns det militäranläggningar här i närheten?”

Sören skakade på huvudet. “Nä, det är det som är så jäkla konstigt, det enda som finns är en jaktskyttebana två mil österut. De kanske tänkt bygga något här? Det var i alla fall helvetes synd, vi hade fått in bortåt 200 personer här! Hur som helst, en av förbättringarna som gjorts är att vi tyvärr hann sätta in bergvärme innan asylavtalet gick åt fanders. Däremot har stället aldrig varit anslutet till det kommunala VA-nätet. Det har egen brunn och en trekammarlösning för avloppet. Scoutungarna byggde även ett utedass på baksidan, de sa att de inte ville gå på toa för att rören lät skumt. Jag har aldrig hört något dock, de har väl inbillat varandra att det spökar här eller nå’t. På den här våningen finns det allmänt kök och samlingslokaler, våning två och tre är enkla lägenheter med ett till tre rum och toa utan kök; där finns våningssängar så fyra till sex personer får plats I varje rum. Scouterna lämnade möblerna och tja, det hade ju gjort asylprylen än mer lukrativ.”

 

Det var helt klart och tydligt att Sören Peterséns mesta sentimentalitet satt i den egna plånboken, ehum, kommunens ekonomi.

 

“Nåja, på våning fyra och fem finns det tre- till femrumslägenheter, fullt utrustade med kök och allt. Fast jag vet inte hur bra vitvarorna funkar, de har knappt använts. Sist men inte minst finns en källare med det vanliga som finns i hyreshus; förråd, rotfruktskällare, tvättstuga, faktiskt en bastu också. Det finns även ett garage med plats för åtta bilar. Ja, sen finns det ett skyddsrum också, ni vet hur de var på sjuttitalet med kalla kriget och det där. Nu har MSB börjat tramsa igen om att vi måste rusta upp skyddsrummen, men det här slipper vi tack och lov bry oss om – det blir ju strax privat!”

“Eh, så funkar inte ert ansvar som kommunal krisberedskapsorganisation…” längre kom inte Magnus innan Sören, med rösten några snäpp starkare avbröt honom:

“Jaja, jag ska bara få påskrivet av er här, ta emot enkronan och lämna nycklarna så är kåken er!”

 

Markus kände hur han bleknade och sedan blev högröd. Han tittade bort mot sin kamrat. Magnus log fåraktigt och tittade sedan ut, som om han såg utsikten som inte fanns. Sören tycktes dock helt omedveten om denna snabba ordlösa kommunikation, hivade fram två buntar sammanhäftade papper samt en stor nyckelknippa.

 

Magnus lämnade ifrån sig en enkrona, skrev sin namnteckning på det sista papperet i båda pappersbuntarna och höll sedan fram pennan till Markus. Under denna stund for Markus tankar fram- och tillbaka som en dagisklass som leker ”Under hökens vingar”. Vad i helskotta skulle de två göra med ett femvåningshus mitt ute i ingenting? Inverterad bunker? En krona, billigt, varför är det så billigt? Tanken som stod som slutsegrare och fick Markus hjärnas dagisfrökens kram, var att han aldrig gjort något oväntat i hela sitt liv – det var på tiden att göra det.

 

När allt var påskrivet och klart lämnade Sören dem snabbare än en löning innan jul. Magnus ställde sig bredbent mitt inne i lobbyn och såg ut som om han just blivit juntaledare i en mindre bananrepublik. Markus spände blicken I honom och sa: “Ok, vad är det här du har dragit in mig i?”

 

“Det här, bäste vän och broder, är vårt blivande Bo(L)tell!”

 

signalhornet

signalhornet

Författare av obskyra texter och en allmänt provocerande person.
Ny skribent på www.prepperse.se.
signalhornet

Kommentera