Julsignaler – På spaning efter den prepper som flytt

Julsignaler – På spaning efter den prepper som flytt

 

Markus och Magnus såg om möjligt ännu mer förvånade och förvirrade ut. “Köpa? Delägare?” fick de ur sig unisont.

 

“Ja. Jag erbjuder 2 miljoner i omedelbar betalning mot 40% i Bo(L)tellet. Om ni inte redan har startat upp ett bolag hjälper jag till med det också. Jag föreslår att bolaget bildas i Estland för att på så sätt undslippa så mycket skatt som möjligt. Vidare ser jag till att ta hand om allt bokföringsarbete och de rutiner som kommer att behövas för hyresinbetalningar, upprättande av hyreskontrakt och så vidare. Jag kan även anskaffa en del utrustning som annars kan vara svår eller omöjlig att få tag på.”

 

“Som vad då?” frågade Markus nyfiket. Magnus intresse hade vaknat redan vid “undslippa skatt”.

Madame log hemlighetsfullt. “Vad sägs om gammal, god diesel? Inklusive att jag skaffar hit en tank som får ett eget, diskret hus på området? Sen har jag också goda kontakter för att omvandla valuta till ädelmetaller. Ni och våra gäster kommer inte få ett bättre pris någon annanstans.”

Båda männen var nu eld och lågor över idén med Madame som tredje partner. De skulle ändå behålla majoriteten i bolaget och när hon presenterade vissa förslag för hur människor med rätt kompetenser kunde få starkt reducerad hyra mot att de, även i ett normalläge, ställde någon timme i veckan till förfogande, var de nästan framme vid ett “ja”. De drog sig undan till ett annat rum för att diskutera.

“Det är ett bra erbjudande! Det som gör mig orolig är att vi inte känner henne.” sa Markus.

“Det gör vi kanske inte, men å andra sidan behåller vi 60% i bolaget och får en rejäl påse pengar att påbörja förbättringar med. Plus att hon säkert kan släppa till mer som fördelaktiga lån till bolaget när hon får höra om alla våra planer.” inflikade Magnus.

“Men vi kan väl inte bara gå med på det? Det verkar orutinerat. Vi måste ha motkrav, eller åtminstone villkor?”

“Vad sägs om att vi alla tre måste vara eniga om varje hyresgäst, att Femman får stanna samt att hon får ansvaret för att försätta skyddsrummet i användbart skick?”

 

Markus sken upp lite när han hörde det sista kravet. Han kanske inte var medveten om varför, men han kände sig märkligt lättare till sinnes, som om ett åskmoln som stått bakom honom i flera dagar och anmärkt så fort han gjorde ett typo, pinkade så det skvätte utanför toan eller knäppte en extra öl, plötsligt hade bestämt sig för att ta en lång semester, all inclusive, på Mallis.

“Ja, bra, så kör vi!”

 

De gick tillbaka in till de andra. “Vi är redo att godta ditt erbjudande på följande villkor…”

 

Någon timme senare var de färdiga och hade bestämt att Madame omgående flyttade in i den näst största lägenheten högst upp. Hennes advokat hade fått en påringning och instruktioner att upprätta ett kontrakt skyndsamt. Två beordrades upp för att städa lägenheten och Ett och Tre hoppade in i bilen för att åka och införskaffa bohag. Madame slog sig ned i en av de minst noppiga sofforna framför spisen i allrummet och frågade om de kunde göra upp en brasa.

 

Markus rodnade. “Eh, nä, det är ingen bra idé. Det är stopp någonstans i skorstenen, vi har bara inte hunnit ta oss upp på taket och försöka fixa det.

 

Madame började skratta. “Ni är för charmiga! Men har ni någonsin ens sotat en liten kamin?”

 

Skamsna skakade de båda på huvudet.

 

“Nå, ni ska ha beröm för att ni ens funderade på det. Men i ett sådant här stort hus, med den exceptionella längd på piporna som krävs, måste vi ringa in ett proffs. Jag lovar att ni kan få följa med upp och assistera henne – jag förstår absolut er önskan att kunna göra det själva den dag allt rasat samman i samhället.”

 

Återigen ringdes det ett samtal och sotaren lovade att infinna sig där skyndsamt. Under tiden hade Magnus tagit fram några rejäla blockljus som han ställt på en serveringsbricka i metall och dekorerat med lite grönkål och ett äpple. “Vi har inga juldekorationer än, så jag fick improvisera”’

 

“Och det gjorde du med den äran! Rena Ernst-arrangemanget! Fast Ernst är egentligen en liten smärtkänslig ynkrygg. Jag försökte inlemma honom i mitt stall, men han höll verkligen inte måttet, inte på något vis.” Madames läppar krusades i ett föraktfullt leende.

 

Markus gjorde kaffe till dem alla och då de satt där i godan ro och småpratade, blev Magnus och Markus allt nöjdare med beslutet att låta Madame köpa in sig. Hon visade sig allt mer vara en vettig och kunnig person, om än något hemlighetsfull. Hon motstod alla Magnus försök att luska ut vad hon hade för kontakter i den civila och militära maktens korridorer. Inte heller Markus hade någon större framgång i att utröna vilka hemliga tekniska framsteg hon hade vetskap om, även om han mellan raderna tyckte sig kunna ha nog med ledtrådar för att spekulera i att hon visste något om både kall fusion och avancerad kamouflageteknik.

Den sjuttonde åkte Magnus ned till stationen med Raketen för att hämta upp det lilla sällskapet med hugade spekulanter.

 

Det var en minst sagt brokig skara som väntade på honom på perrongen. Där fanns en typisk hipster med stylat skägg, sotarmössa och skogshuggarjacka. Över hans kutiga rygg hängde en Kånken som säkert bearbetats för att se ut som om den var från 70-talet. Bredvid stod en ovårdad uppenbarelse. Mannen hade tovigt skägg och under hatten i läder tittade ett yvigt, vitt hår fram. Han var klädd helt i skinnkläder förutom den vadmalscape som hängde över hans axlar. Hade det inte varit för hans ringa längd och spenslighet hade han varit en kopia av Zeb Macahan.

 

Någon halvmeter från “Zeb” stod en kille i Canada Goose-jacka och fipplade med sin mobil. Bredvid stod ett par och det var verkligen uppenbart att de var just ett par. De hade samma utstyrsel; fritidskläder med viss jaktanstrykning samt var sin rygga från Miltec där hennes var snäppet mindre än hans. Längst till höger stod en man med gubbkeps, en grå överrock samt hornbågade glasögon.

 

Magnus sträckte fram näven till dem i tur och ordning och gjorde sitt bästa för att memorera namnen, med lämpliga epitet för att minnas dem bättre: “Hipster”-Christer, Skogsnisse (vilket var så talande att inga attribut behövdes), “Prylpreppern” Steffe, “Par”-Linda och “Par”-Erik och så pastor Rolf.

 

De kallpratade på vägen tillbaka till Raketen. Linda kvittrade om hur vackert Dalsland verkade vara och vilken ära det var att få bli ditbjuden av så prominenta preppers. Rolf envisades med att Magnus inte fick starta bilen innan han bett en bön för dem och resten av färden. Detta fick Magnus ateistiska ådra att börja bulta vid hans icke-religiösa tinning, men han besinnade sig med tanke på att Rolf var en presumtiv kund. Han skulle kunna visa sig vara en kunnig och trevlig människa trots sin vanföreställning.
När de satt sig i bilen såg han till att de helt stängde av sina mobiler som han samlade in. Sedan delade han ut ögonbindlar till dem. Det var rejäla saker i mjukt läder som Madame hade gett till honom och hon hade också visat hur han skulle sätta fast dem samt kontrollera att de satt rätt – då kunde bäraren garanterat inte se ett dugg. Sedan drog han på en av reklamradiokanalernas julskval och gav sig av.

 

Han valde att inte åka raka vägen, utan gav sig ut på en åktur i samhället först. Det blev både lite kryssande bland villor i 30 knyck samt några varv i ett industriområde, innan han gav sig ut på landsvägen. Även där valde han att några gånger köra av in i mindre samhällen och sedan ut på vägen igen för att helt vara säker på att inte ens den bäste stigfinnaren skulle kunna hitta tillbaka till deras Bo(L)tell senare.

 

Efter några timmar kom de fram, med ett extra stop där hipster-Christer varit tvungen att gå ur bilen och kräkas efter några extra livliga varv i en cirkulationsplats. Femman stängde grinden efter dem, Magnus stängde av musiken, lät dem ta av ögonbindlarna och väntade så på deras reaktioner när de såg det i hans tycke magnifika Bo(L)tellet.

 

“Det ser ut som huset jag växte upp i hemma i Västerås”, sa par-Linda efter ett litet tag.

“Är det verkligen miljövänligt? Det värms väl inte upp med olja eller direktverkande el?” sa Hipster-Christer skeptiskt.

“Så mycket grusyta, hur ska ni göra med odling?” flikade par-Erik in.

“Vad är det för hastighet på bredbandet? Har ni egen anonymiseringstjänst?” undrade Prylprepper-Steffe.

 

Rolf sa ingenting, eller åtminstone hördes det inte, då han med knäppta händer och slutna ögon var försjunken i bön. Tystnaden avbröts dock abrupt då han spärrade upp ögonen, trängde sig ut folkabussen, slog ut med armarna och började skrika “SHALAMALARTA! HEKEKLAFERET! JESUS! JESUS! JESUS! IGALANURGH! IÄ! IÄ! FTANGH! HEJALABOTAN!”

De andra stirrade på honom och Femman hade höjt sitt air soft-vapen. Madame såg ut som om hon funderade på om en rejäl dagsedel kunde dra ut pastorn ur hans exalterade tillstånd, men just som hon började ta ett steg framåt, slutade Rolf orera, sänkte armar och såg på dem med klarhet i blicken: “Halleluja! Jesus är närvarande här! Herren har välsignat denna plats – jag vill hyra plats för hela församlingens äldste och deras fruar, det blir totalt 19 personer!”

 

Madame fanns sig först, log ett strålande falskt leende och tog Rolf under armen. “Det är vänligt av dig att vara så entusiastisk, men låt oss se mer av Bo(L)tellet innan någon av oss bestämmer oss för något?”

 

Magnus hjälpte henne valla in sällskapet i foajén. Markus, som hade för vana att räkna det mesta, räknade dem. Och räknade dem igen. Sedan räknade han en tredje gång, men inte heller då blev det rätt. Han drog Magnus i armen och lät Madame föra in de andra i köket där de kommit överens om att låta visningen starta.

 

“Skulle det inte vara sex personer?” halvviskade han till Magnus.

“Jo?”

“Det är bara fem!”

 

Magnus gick mot köket med några snabba steg och kikade in. Linda, Christer, Erik, Steffe, Rolf. Satan!

 

Han gick tillbaka till Markus med sammanbiten min. “Skogsnisse fattas.”

 

“Var han inte med i bilen?”

 

“Jo och han var med när de började stiga ur. Han måste ha försvunnit när stolle-prällen började yla! Jag går och talar om för Madame vad som hänt, såg börjar vi leta efter honom sedan. Diskret.”

 

Sagt och gjort, Markus hämtade rejäla ficklampor samt en hemmagjord taser han byggt av kondingar, lite andra elektronikdetaljer och några seriekopplade litiumjon-ackumulatorer han tagit från slaktade laptop:ar. Batteripacken hängde med i en midjeväska och ledningarna löpte genom ett VP-rör som han förstärkt med gaffatejp. Längst fram på röret satt en serveringsgaffel i silver. För att inte göra för stor skada, hade han krökt ned de spetsiga ändarna på gaffelns två tänder. Han tog varsin jaktradio, inklusive en till Femman, ur deras laddare och kontrollerade att de fungerade.

 

Vid det laget hade Magnus kommit tillbaka. “Madame tar hand om visningen, förhoppningsvis är vi tillbaka till presentationen.”

 

De gick ut för att leta upp Femman, något som visade sig vara synnerligen enkelt då han stod precis utanför porten. Han såg minst sagt skamsen ut och rödögd som om han gråtit. “Vad är det?” sa Magnus.

 

“Förlåt major, löjtnant! Jag har släppt iväg en av civilisterna.”

 

“Va?” sa Markus. “Hur i helvete kunde du göra det?”

 

“Han sa att han hade tappat sin plånbok genom fönstret på bussen precis när den stannade vid grinden. Han tyckte om mitt vapen och verkade pålitlig, så när han ville att vi skulle leta efter plånboken tillsammans, gick jag med på det. Så snart jag öppnat grinden, blåste han klipulver i mina ögon, puttade mig i magen och sprang iväg ut i skogen!”

 

Magnus himlade med ögonen, gav Femman en ficklampa och en radio och sedan satte de av i tre olika riktningar genom skogen. Klockan började närma sig två och dagsljuset skulle snart falna.

 

Markus hade fått söder som sin riktning och till en början gick han nästan parallellt med vägen. Han önskade att det hade varit snö, dels hade de kunnat följa gubbens spår då, dels hade det varit mindre mörkt och mystiskt under de täta granarna.

 

Det hade börjat blåsa i trädkronorna och flera gånger tyckte han det lät som om någon talade halvhögt lite längre in i skogen. Så snart han stannade upp och försökte lyssna, hörde han bara vindens vinande. Det knäppte och smällde i träden när brisen skakade i dem. Varje gång en knall genljöd, hoppade Markus till och kände hur pulsen ökade. Det knakade till vänster om honom och något huffande och snörvlande rörde sig bullersamt genom undervegetationen. Han grep om sin taser så knogarna vitnade och höll tummen nära knappen som slog på strömmen. Plötsligt fladdrade en orrtupp upp ur ett stenröse strax framför honom och han kände hur magen drog ihop sig till en skräckfylld klump och strupen drog ihop sig så han knappt fick ned luft.

 

Nu hade ljuset verkligen börjat avta och när han slog på ficklampan ondgjorde han sig över att han inte tagit en pannlampa istället, det var så svårt att hålla lampan och det gaffatejpade röret samtidigt.

 

Hans radio sprakade till och han hoppade högt. “Magnus här – hörbarhet efterfrågas!”

 

Markus pustade ut och blev arg över att han blivit skrämd, så han nästan skrek in i radion: “Markus här, hörbarhet jävla femma, vad vill du!?”

 

Radion gick på igen “Femman här – vad har jag gjort, löjtnant?”

 

Det tog Markus en sekund att komma på att det var han som var “löjtnant”. “Inget, varför frågar du det?”

 

“Löjtnant sa jävla Femman?”

 

Markus himlade med ögonen. “Nej, det var inte dig jag menade Femman, det var siffran fem, okej?”

 

“Uppfattat löjtnant!”

 

“Om ni har kacklat klart, eller? Har ni sett nå´t av göbben?” Magnus irriterade röst trängde igenom bruset. Båda de andra sa att de inget sett. Magnus föreslog att de alla skulle vända åter i en stor båge åt vänster.

 

Markus hade alltid haft lite svårt med höger – vänster, men vänster var ju väster, så det var lätt den här gången. Han orkade inte hålla ficklampan i en rak stråle längre, utan beslöt sig för att navigera hemåt med det sista ljuset som hjälp. Det var i alla fall tillräckligt för att inte gå in i träd eller snubbla över stenar.

 

Nu tyckte han att skogen började glesna och det gick allt brantare uppåt, han måtte snart vara framme! I sin iver att komma ut ur den eländigt dunkla skogen, snabbade han på sina steg. I nästa stund slog han dock stopp – det gick någon på hans högra sida!

 

Det kunde inte vara någon av hans kamrater, de hade haft lång emellan sig för att täcka ett nog stort område. Det måste vara gubben! Herrejävlar, han var säkert rysk spion! Spetsnaz! Han skulle bara ha en enda chans att slå ut honom, fick han inte in första stöten skulle det vara kört!

 

Markus gjorde sig så smal och liten han kunde bakom en stadig granstam. Stegen kom närmare och den som gick flåsade knappt trots uppförsbacken och det snabba tempot, vilket ytterligare stärkte Markus övertygelse om personens träning. Han kikade fram mellan de barrförsedda kvistarna – en silhuett syntes bara tjugo meter bort! Han började räkna stegen och bedömde avståndet. Fem, fyra, tre, två, ETT!

 

Med ett gällt vrål Markus tyckte lät som en rasande björn, men mer var som en brunstig säl, kastade han sig fram, tummen som klistrad på den nedtrycka knappen, stötte ut med käppen och kände hur gaffeln fick kontakt med mjuk vävnad. Med ett dämpat “Öööhhhng” blev gestalten framför honom lealös och dråsade ned i mossan.

 

Markus tog inga chanser, utan höll kvar tummen i några sekunder extra. Sedan släppte han knappen, hängde tasern över axeln och knäppte på ficklampan. I dess bländande sken kunde han beskåda sitt verk.

 

En man, helt klädd i grönt, låg utslagen framför honom, med en mörk fläck som spred sig ut från grenen. Magnus kände triumfen välla upp inom honom, men innan dess ädla flod hunnit nå mycket högre än solarplexus, förbyttes den till fasa: det var Femman!

 

”Magnus, Magnus, kom in! Kom in Magnus! MAGNUS!”

 

Det sprakade i radion och Magnus svarade: ”Lugna ner dig! Brinner det eller?”

 

Markus struntade i alla radioregler: ”Kan du skynda dig hit? Jag tror jag är något tiotal meter från vägen?”

 

”Kan du inte möta mig på vägen då?”

 

”Nä, jag kan inte flytta mig härifrån, eh, du förstår när du kommer hit.”

 

”E du skadad?” frågade Magnus oroligt.

 

”Näe, nä, nä jag är inte skadad.” Markus hoppades att hans tvekan inte skulle höras.

 

”Okej, kommer.”

 

Medan han väntade började Markus undersöka Femman så gott han kunde. Efter lite letande med skakande händer, hittade han Femmans puls på halsen. Den var snabb och en aning fladdrig, men den var i alla fall där. När han drog upp Femmans jacka och tröjor, avslöjades två runda, parallella röda märken strax ovanför naveln. Det hela liknade en förvånad emoji och Markus kunde inte hålla sig, utan började gapflabba.

 

Det var så Magnus fann dem, Markus stående böjd över den halvt avklädde, utslagne Femman, skrattande hysteriskt. Magnus försökte få veta vad som hänt, men Markus kunde inte sluta skratta. Det var inte förrän Magnus gav honom en örfil som Markus lugnade ned sig, torkade skrattårarna och försökte förklara sitt hemska misstag.

 

Under tiden började Femman kvickna till. Först såg han groggy ut, men efter att de gett honom lite vatten ur en av de flaskor de alltid hade med sig, samt en bit fruktsocker, blev han allt klarare och mer samlad. Faktum var att han tog det som hänt med jämnmod och dessutom verkade mer redig än någon av dem sett honom tidigare. Han accepterade utan vidare Markus ursäkt och avböjde erbjudandet om att Markus skulle tvätta hans byxor och kalsonger.

 

Sedan drog han till deras förvåning upp en egenritad karta över området – märkligt nog fanns det inte med på varken papperskartor eller Google maps och på det senare var det bara ett slätt, grönt område och satellitfotot var osedvanligt suddigt. Femman visade sedan dem var de letat så här långt, samt att då Skogsnisse inte funnits inom området var han rimligtvis nu flera kilometer bort.

 

“Inte en chans att vi hinner ifatt den skinntorre lelle gôbben nu” sa Magnus modfällt. “Jag vet änna ente om jag ska hôppas han dör av köld. Bättre det kanske än att han hittar tebaka till civilisationen!” Hans västsvenska dialekt blev verkligen bred och uttalad när han var upprörd.

 

“Vi går tillbaka till de andra”, sa Markus. “Femman, du tar en dusch och sätter dig sedan på ditt rum, smyg dit utan att gästerna ser dig. Sen säger vi att Skogsnisse ångrade sig och att du skjutsade tillbaka honom till stationen.”

 

“Ja, löjtnant!” Femman såg återställd ut, förutom att ögonen svullnat upp och han knappast kunde se något.

 

“Gå genom garaget och passa på att ta med en flaska ögondusch från förrådet samt en antihistamintablett – du är nog allergisk mot nypon.”

 

De anslöt till visningen igen precis tills den kommit ned till allrummet. Ett, Två och Tre hade fixat fram fika och sedan dragit sig undan – de hade varit eniga med Madame att det var bäst att slavarna fick bli ett senare inslag för de som valde att hyra. De satte på en presentation de hade gjort som skulle ta en kvart och gick sedan in på kontoret för att diskutera vilka av gästerna de kunde tänka sig som mer permanenta inslag på Bo(L)tellet om de visade intresse.

 

“Jag antar att ni inte fick tag på rymlingen?” sa Madame.

 

“Nä, gubbsatan hade dragit in i djupa gammelskogen med en kvarts försprång. Jag hoppas han villar runt ordentligt, så han inte vet var han varit om han kommer tillbaka till bebodda trakter!”

 

“Men Magnus, borde vi inte ringa polisen? Så de kan leta efter honom?” sa Markus, som börjat bli samvetsöm.

 

“Polisen! Statens lakejer?! Så de kan hitta hit och nosa omkring lite som de vill? Nä du! Dessutom, är han riktig prepper fixar han några nätter i en svensk skog. Det är ju knappt ens minusgrader.”

 

Madame nickade och föreslog att de skulle börja diskutera hyresgästerna innan presentationen var slut.

 

“Jag blåvägrar pastorn!” började Magnus. De andra nickade samtycke.

 

“Jag har bara en invändning; Christer” sa Madame. “De andra verkar vettiga nog.”

 

“Varför Christer? Han verkade harmlös?” sa Markus.

 

Madame Brita skrattade till. “Det är för att ni missade rundvandringen. Han undrade om grönsakerna var närodlade och ekologiska, ville att vi skulle ha ett mycket större lager kolloidalt silver – vilket indikerar att han ska ha det till mer än vattenrening. Sen spann han loss om hur vi kunde ha kurser i genusmedveten självförsörjning och intersektionell vattenrening. Sist men inte minst ansåg han att vi skulle ha förbud mot att folk skulle få ha mer än 15% kött i sina förråd.”

 

De andra bleknade och var mer än villiga att släppa Christer efter det Madame berättat.

 

”Vi kan väl be de som är intresserade ta kontakt med oss på mailadressen de redan har, så slipper vi säga något nu?” föreslog Markus. De andra, som började bli trötta efter den milt sagt händelserika dagen accepterade utan knot.

 

Det lilla sällskapet informerades, visades ut till Raketen igen och skulle precis stiga in då pastor Rolf föll ned i tacksägelse: ”Herre Jesus, tack för att du visat mig vägen till Jerusalem, till arken och Ararat förenade att rädda den sista människospillran under den syndaflod du snart kommer att sända över oss. Välsigna dessa män och denna kvinna, som liksom jag äro herdar som skola leda din flock till gröna ängder och ljuva källor!”

 

Hans högljudda bön fortsatte medan de drog upp honom på fötter, en aning omilt stuvade in honom samt satte på honom ögonbindeln igen. Madame erbjöd Magnus en gagball, som han var svårt frestad att ta emot, men han nöjde sig med att dra upp julsångerna några snäpp extra.

 

Sen bar det av i kringelikrokar tillbaka till Åmål igen.

 

signalhornet

signalhornet

Författare av obskyra texter och en allmänt provocerande person.
Ny skribent på www.prepperse.se.
signalhornet

One comment

Kommentera

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.