Julsignaler – Som en brevfemma på posten

Julsignaler – Som en brevfemma på posten

 

“Boltell?” Markus tittade frågande på Magnus.

“Japp! Hur många gånger har du inte hört hur folk klagat på att de är fast i stan i sina lägenheter, att de inte hittar en lämplig BoL; de vill ha kaminer, jordkällare, brunnsjävlar och utedass – det här är lösningen! Vi är experter, de betalar för expertisen och överlever! Jag tänkte att du och jag kan dela på femrumslägenheten på översta våningen och resterande lägenheter och rum hyr vi ut till hugade preppers!

Vi kan ha ett brett utbud; från lyxprepping där de flyttar in i en färdig lägenhet med förråd utformade efter smak och önskemål, till de som bara vill ha en säng och tillräckligt med utrymme för egna förråd. De som verkligen inte har råd, betalar med att jobba istället. Detta är ju dessutom så säkert det kan bli, det finns ju fan inget av värde i Dalsland så hit kommer ingen. Inte är det någon överhängande fara för översvämning uppe på ett berg heller. Som jag sa, invertbunkern kommer snart att vara det nya heta.”

“Ok”, inflikade Markus när Magnus utläggning hotade att fortsätta, “säg att det skulle funka som en BoL – hur får vi hit folk utan att avslöja för varenda plundrande kotte var stället ligger??”

“Enkelt! De intresserade får komma hit försedda med ögonbindel. Vi får se till att det inte finns några saker inomhus som avslöjar var vi är. Utomhus är inget problem heller, de ser ju inte mer än träd bortanför staketet. Skriver de sedan på ett hyreskontrakt så får det dels ingå en sekretessklausul, dels ligger det då i deras eget intresse att ingen vet var vi håller till.”

“Lokalborna då? Blir inte de misstänksamma när det hela tiden kommer en massa nya människor? Innan SHTF lär vi ju ner till byn och handla ibland?”

“Eller inte. Vi storhandlar i Mellerud eller Åmål, folk måste ju ändå lära sig att klara sig utan färsk jävla isbergssallat och tomater varenda dag. Dessutom lär de mest inbitna ändå sitta och trycka i sig Bullens och vita bönor. Har vi otur kommer de väl inte ens att vilja använda sina elektriska spisar när det finns ström. Vi har faktiskt en stor vedspis i det allmänna köket, det var tydligen en så´n där pryl som skulle ge rätta fjällkänslan när det var meningen att detta skulle bli södra Sveriges nya Garmisch Partenkirchen.”

 

Markus sken upp vid tanken på en riktig vedspis. Han såg framför sig hur de skulle stå på vardera sidan av en stor huggkubbe och omväxlande utdela yxhugg mot enorma, vresiga vedträn. De skulle koncentrera sig på att hitta rytmen tillsammans, tills de blev svettiga och tog av sig på överkroppen. För hans inre syn såg han vintersolens bleka ljus spela i en svettdroppe som långsamt rullade nedför en muskulös, hårig bringa…

 

“Lyssnar du eller?” Markus vaknade ur sina drömmerier när Magnus höjde rösten. “Eh, jadå, jag bara funderade på ved och så.”

“Ja, det är en så’n där detalj där det är bra om vi får in folk som vill arbeta som del av hyran!”

“Mmmmm.” Markus gjorde sitt bästa för att verka entusiastisk.

“Jaja, jag tycker hur som helst att vi tar lite anonyma bilder på intressanta detaljer de kommande dagarna och släpper dem som teasers på Twitter. Folk kommer att gå bananas av nyfikenhet. Sen om en vecka eller så, kan vi börja släppa in lite folk på hemligheten. Vi behöver ändå den tiden för att röja lite och skaffa förråd – det jag har med mig räcker några dagar.”

 

Magnus hade med varsin luftmadrass och sovsäck som de placerade ut i ett rum i den annars tomma femrummaren högst upp. Markus hade föreslagit att de skulle ta varsin av våningssängarna på något av de nedre planen, men Magnus hade tvärvägrat med hänvisning till sängvätande scouter.

 

Efter en lugn, om något obekväm natt, vaknade de och förundrades över hur tyst det var. Magnus satte ett par burkar med Bullens på kokning – han var lite lat och använde lägenhetens elspis istället för att starta upp stormköket. När de ätit frukost och gjort sin morgontoalett, gick de på upptäcktsfärd.

 

På översta våningen fanns förutom deras egen femrummare, en fyra och en trea. På fjärde våningen bestod utbudet av ytterligare tre treor, som var något mindre, samt en fyra. Tredje och andra våningen hade ettor, tvåor och treor, men alla rum hade minst fyra sängar och det som utgjorde vardagsrummet i treorna hade sex bäddar fördelat på tre våningssängar modell logement. Där fanns inga separata kök, utan de som bodde där skulle nyttja de gemensamma utrymmena på bottenvåningen.

 

På markvåningen fanns, förutom foajén med reception och kontoret, som fortfarande lyste som en påtänd apelsin, ett storkök, ett allrum med noppiga gröna- och bruna soffor, en matsal samt några förråd och städskrubbar.

 

Till de bådas stora glädje fanns det nödvändigaste i städutrustning, inklusive ett par stora industridammsugare; två rejäla Nilfisk Attix 961-01, 2x1500W med 70 liters-behållare, luftflöde på 2×3600 liter/minut och 250 mbar sugkraft samt Push&Clean filterrengöringssystem.  Köket hade moderna vitvaror, gott om tillagningskärl och annan utrustning samt porslin, glas och bestick för ungefär 200 kuvert. Men det som gjorde de båda gladast var den vedspis som tronade vid ena väggen. Bredvid fanns en rejäl vedlår som var full med perfekt kluven björkved.

 

Just som de skulle bege sig ned i källaren, knackade det på glasrutan på porten. Utanför stod en figur som var välkänd endast för Magnus. Han var lång och mager, i 20–25-årsåldern med snaggat hår och stirriga ögon. Magnus sken upp. “Brevfemman! Är du redan här? Du måste ha kört utav bara helvete för att ha hunnit hit redan!”

 

Brevfemman klev innanför dörren, sträckte upp sig, slog ihop klackarna och vrålade “Major! Fordonet hitfört enligt order!” Markus stirrade ömsom på den stele unge mannen i grön träningsoverall, ömsom på Magnus som lite besvärat tittade tillbaka. “Jaja, lediga. Du får ta det lugnt med MÖP:andet här, annars kan du inte jobba som vaktmäs… POST här. Det kommer att vara en del civilister som frekventerar stället. Ta nu och lasta ur allt, in med det i hissen, upp på högsta våningen och sen in i lägenheten till höger.”

“Ja major!” Brevfemman gav dem en honnör med sådan schvung att Markus var rädd att varenda sena i Femmans arm skulle gå av och krulla ihop sig i hans armhåla. Sedan vände han på klacken, ställde upp porten och började lasta ur möbler och kartonger. Magnus och Markus hjälpte honom med de större möblerna, men i övrigt redde han sig själv. När han försvunnit upp i hissen med det första lasset tittade Markus uppfodrande på Magnus. “Major? Honnörer? Brevfemman?”

“Ja, asså, jag var typ hans major i vårt air soft-lag. Han satt som ett frimärke på mig, så efter ett tag fick han heta Brevfemman, vilket sen har blivit bara Femman, oftast. Han har alltid varit lite eljest, men det blev några snäpp värre när han mönstrade. Han tänkte sig en karriär som officer i armén, men de ville inte ens ha honom som malaj. Det var som om det inte riktigt ville sjunka in i hans medvetande, så sedan dess så uppträder han som han uppfattar att en militär skulle uppträda. Det blir lite tokigt ibland, men för det mesta är det praktiskt då han är bra på att följa order. Jag ska se till att tala om för honom att du är löjtnant Persson så kan du också beordra runt honom.

“Löjtnant? Inte ens kapten?”

“Hah, som om nån nånsin skulle kunna tro att du vore kapten redan! Nänä, vi får lov att vara lite realistiska!”

 

Markus fnös för sig själv och funderade på uttrycket “kasta sten i glashus”, men lät det bero. Han var ändå inte särskilt pigg på att utnyttja en stackars sinnessvag yngling.

 

Framåt eftermiddagen var allt Magnus bohag uppburet och uppackat. Magnus hade övertalat Markus att ge Femman sina nycklar, så skulle han komma tillbaka med Markus prylar om några dagar. Han hade även föreslagit att Markus skulle säga upp sin lilla etta för att spara pengarna, men Markus kände sig inte riktigt redo att släppa taget om civilisationen.

 

Nu kunde de äntligen fortsätta ned i källarplanet. Det var stort och labyrintlikt. De hittade en välutrustad tvättstuga som även hade mangel förutom de vanliga tvättmaskinerna och torktumlarna. Det fanns något som antagligen var tänkt som cykel- och barnvagnsförråd, några rum med sedvanliga nätbursförråd, ett gym med fria vikter samt en motionscykel som säkert varit toppmodern -73. Innanför träningsrummet låg två rum för ombyte som sedan ledde till en rejäl, gemensam bastu. Markus tittade på elaggregatet och ventilationen; hans hjärna spann loss på hur en vedbastu skulle kunna inrättas istället. Det var inte försvarbart att nöd-el skulle användas i rekreationssyfte!

 

Där nere fanns även en stor rotfruktskällare som var betydligt svalare än resten av källarutrymmena. Hyllor radade upp sig längs alla väggarna och Magnus såg framför sig rader av glimmande burkar, fyllda med sylt, inlagd frukt och picklade smågurkor från Lidl. Ställde de in liknande hyllor i cykelförrådet skulle de kunna förvara flaskor med torrvaror samt konservburkar där. I rotfruktskällaren kunde de även ställa in rotfruktslårar för potatis och annat. Värre var det med vatten. Visserligen hade de brunn, men ett rejält vattenförråd ville man ändå ha.

 

Det löste sig när de kom till garaget. Där hittade de långsmala burar längs två av väggarna. Antagligen var det meningen att folk skulle ställt sina skidor där över natten, men utrymmet såg ut att vara perfekt i storlek för att ställa upp rad efter rad med 1000-liters IBC-tankar. Han började i huvudet designa ett system som nästan automatiskt skulle köra runt vattnet. Kanske kunde de vid cirkulering och tömning en gång i halvåret koppla upp tankarna mot tvättmaskinerna? Han avskydde tanken på att vattnet bara skulle hällas ut.

 

När Markus, som stått och varit nostalgisk över när han trimmat moppar i garaget hemma hos sina föräldrar, avbröt Magnus i hans tankebanor för att föreslå att de skulle gå och ta en kaffe, hade Magnus hunnit drömma sig iväg till ett helt slutet system där organiskt avlopp filtrerades genom tomatodlingar, räkuppfödning samt agn-mörtar till försäljning till sportfiskare.

 

Han höll med om att det lät utmärkt med en fika, så kunde de inspektera skyddsrummet sedan. Detta beslut gjorde att de aldrig kom till den vrå av garaget som inte ens de starka lysrörens kalla ljus lyckades nå. De hörde heller aldrig det jämna brummandet som ibland avbröts av ett elektrisk sprakande.

signalhornet

signalhornet

Författare av obskyra texter och en allmänt provocerande person.
Ny skribent på www.prepperse.se.
signalhornet

2 comments

Kommentera